Enskede slakthus: kor på spårvagn och slakthusbanan genom Enskede gård

Klockan 5.49 på morgonen tisdagen den 21 juli 1914 rullade tåg nummer 1002 in på Liljeholmens station. I en öppen kolvagn låg 87 grisar. De hade lastats om i Gårdsjö, från fyra vagnar till en, och skickats i väg kvällen före. Stationsskrivaren Gustaf Sundberg, som tjänstgjorde som stationsinspektor, tyckte att de låg för tätt och ringde polisen. Rapporten finns kvar i Stadsarkivet.

Två konstaplar kom och såg att grisarna låg ovanpå varandra. Vagnen blev ändå stående på bangården till kvart över åtta. Sedan förde Statens järnvägar den in på slakthusets egen järnväg, och klockan 8.30 var den framme vid slakthuset vid Enskede. Där väntade en tredje konstapel. Han såg röda strimmor på en del av grisarna, och en av dem kunde inte resa sig.

Konstaplarna, konduktören och två stationskarlar tyckte att det var djurplågeri. Slakthusets veterinärer höll inte med. Den tillförordnade slakthusdirektören, veterinären Sven Vall, hade bara sett grisarna efter avlastningen. Han förklarade att de "alltid hade för vana att krypa tätt intill hvarandra", och att trängseln skyddade dem när vagnen ryckte och stötte. Vittnena stod fast vid sin uppfattning, och där slutar rapporten.

En järnväg genom Årsta och Enskede gård

Järnvägen planerades samtidigt som slakthuset. I juli 1906 bad stadens slakthuskommitté Järnvägsstyrelsen om en anslutning vid Liljeholmens station, där det också gick att nå hamnen vid Årstaviken. Banan skulle föra boskap till det färdiga slakthuset, men också byggmaterial och maskiner under bygget. I riksdagens handlingar kallades den redan 1908 slakthusbanan.

Koncessionen kom den 20 november 1908, och i oktober 1910 var banan klar att användas i bygget. Den 5 februari 1912 öppnade Nyboda–Enskede järnväg för allmän godstrafik. Den var normalspårig och 3,5 kilometer lång och gick från slakthuset nästan rakt västerut, förbi Västända och Valla, till Statens järnvägars spår strax söder om Nybodatunneln. Staden ägde banan, men SJ körde trafiken.

Spårvagn från hamnen

Spårvagnarna som gick förbi slakthuset från 1909 fraktade också kor och grisar fram till 1928, som vi berättade i första delen. Redan 1906 beslöts att den planerade spårvägen till Södra begravningsplatsen skulle dras förbi slakthuset och att särskilda spårvagnar för kreatur skulle skaffas, skrev författaren Per Anders Fogelström i Södernyheterna 1968. Spår lades i Torkel Knutssonsgatan ner till Söder Mälarstrand, så att djuren kunde hämtas i hamnen.

År 1920 kom djuren fortfarande antingen via Liljeholmens station eller med spårväg från Söder Mälarstrand, och kreaturstransporterna på "slakthusspårvägen" hade sedan februari 1919 en egen taxa. Inne på området rymde köttförsäljningsbyggnaden från början även väntrum och paketstation för spårvägen.

Passagerarna åkte vidare till slutstationen vid Kyrkogårdsvägen, i dagens Enskededalen. Den blev hållplats både för besökarna till Södra begravningsplatsen, i dag Sandsborgskyrkogården, och för nybyggarna i Enskede. Efterfrågan på tomter där blev livlig, särskilt sedan spårvägen öppnat, och i april 1909 skrev Dagens Nyheter om Enskede som en vallfartsort för det söndagsfirande Stockholm.

När tunnelbanan kom försvann spårvägen och dess "särskilda lilla krok kring Slakthuset", som Fogelström skrev.

Fem kronor per vagn

I januari 1936 tog riksdagsmännen Gösta Liedberg och E. Thorell upp slakthusbanan i en motion i andra kammaren. Sveriges Slakteriförbund, som redan stod för mer än hälften av slaktdjuren till slakthuset, skulle flytta sin partihandel med kött dit. Ett villkor var bättre järnvägsförbindelser. Förr hade vagnarna till slakthuset kopplats av i Älvsjö och gått via Liljeholmen. När motionen skrevs följde de i stället med tågen ända till Tomteboda rangerbangård, fördes tillbaka till Älvsjö och var oftast framme först klockan 8 på morgonen. Ett nytt spår från stambanan strax söder om Årsta skulle få köttet fram en timme tidigare, och staden hade redan byggt banvallen.

Striden gällde pengar. För varje vagn mellan Liljeholmen och Enskede tog SJ ut en överföringsavgift på 5 kronor, och staden tog lika mycket för banans underhåll. SJ ville höja sin del till 12,50 kronor, så att en vagn skulle kosta 17,50 kronor. Det motsvarade minst 30 öre för varje slaktad gris, räknade motionärerna, mer än de 25 öre om dagen som det skulle kosta att ha grisen i den nya partihallen. SJ, som bestämt hade avrått från att flytta partihandeln till Enskede, menade att 12,50 kronor knappt täckte kostnaderna och hänvisade till slakthusets ogynnsamma läge. Staden svarade att SJ inte hade invänt när läget valdes. Motionärerna ville att avgiften skulle bort och att SJ i stället skulle räkna frakten på en längre sträcka, så som till stadens andra godsstationer.

Medan motionen låg i riksdagen gjorde parterna upp. Den 1 april 1936 kom staden och SJ överens om att SJ:s avgift skulle vara 10 kronor per vagn, och samtidigt sänkte staden sin egen till 2,50. Det blev 12,50 kronor per vagn, mer än förut men mindre än SJ hade krävt. Utskottet ansåg därför att riksdagen inte behövde göra något, och andra kammaren höll med den 29 april 1936. Slakteriförbundet hade då redan skrivit avtal om att flytta partihandeln till Enskede, men förbehöll sig rätten att ordna transporterna på annat sätt om järnvägen blev dyrare än andra transporter.

Ellok, ångtåg och Apberget

Banan elektrifierades tidigt. På Järnvägsmuseets bilder från oktober 1976 står ett ellok vid lastkajen, där slaktade grisar hänger i rader under taket. Från tåget syns spåret svänga förbi en parkering och flerfamiljshus, någonstans mellan Liljeholmen och slakthuset. Under senare år var slakthusbanan också den enda spårförbindelsen mellan järnvägsnätet och tunnelbanan, och nya tunnelbanevagnar kom den vägen. Men godstrafiken minskade, och 1990 upphörde den till slakthusområdet.

År 1974 flyttade Stockholms Ånglokssällskap in på slakthusområdet. Föreningen hade bildats kring det räddade ångloket K4 793, och 1975 började den köra ångtåg på banan, ner till Årsta partihallar och tillbaka. Den första trafikhelgen var tågen fulla, och folk hängde i klasar på de öppna plattformarna. Berget vid Årsta var så fullt av folk att det länge kallades Apberget.

Från området gick tågen över bommen vid Palmfeltsvägen, på en bro över tunnelbanan mot Hagsätra och runt Lindeparken i Enskede gård, med bommar också vid Bägerstavägen och Herrgårdsvägen. Vid Valla torg tog ett sidospår av till mejeriet som kallades Mjölkcentralen eller Enskedemejeriet, byggt 1944. På Järnvägsmuseets bild från 1976 står tankvagnar vid anslutningen.

När Globen skulle byggas behövdes platsen, och i oktober 1988 flyttade föreningen till Västberga. Ångtågen fortsatte ändå några år till, de sista åren från slakthusets bangård, där föreningen hade en station som den kallade Enskede. Luciaresorna, med glögg, tomtar, lucia och ibland en get ombord, var mycket omtyckta, och den sista resan på banan blev en luciaresa. Sommaren 1994 började rivningen.

I dag går Tvärbanan längs Sandfjärdsgatan och genom en bergskärning under Johanneshovsvägen, där slakthusbanan gick. Det är det enda som påminner om banans gamla sträckning.

Det här är del 4 i Enskede.nets serie om Slakthusområdet. Första delen ger en överblick.

Åkte du med ångtågen från slakthuset, eller har du bilder från slakthusbanan? Tipsa oss.