Därför hamnade Stockholms slakthus i Enskede
Efter 28 års utredande beslöt Stockholms stadsfullmäktige i juni 1905 att bygga stadens slakthus på Enskede gårds mark i grannkommunen Brännkyrka, sedan riksdagen godkänt en ändring i lagen. Den 31 januari 1912 invigde kung Gustaf V det som i dag är Slakthusområdet.
En eftermiddag i oktober 1882 slet sig en oxe från sin förare vid Munkbron i Gamla stan. Den rusade över torget och Riddarholmsbron, ner på kajen och in genom grinden till Gjörckeska badinrättningen. Där fick den en man som uppgavs vara före detta kakelugnsarbetare från Söder på hornen och skadade honom så svårt att han måste köras till läkare i droska. Det berättade Aftonbladet den 6 oktober 1882, i en notis som återges i Kött & Blod, boken om Slakthusområdets första hundra år.
Kor och oxar drevs till slakterierna genom stadens gator av så kallade lajdare, och skenande djur var ett känt problem. Samma år som oxen skenade föreslog en kommitté ett kommunalt slakthus vid Brunnsviken. Det dröjde ändå till 1912 innan Stockholm fick sitt eget slakthus, och då hamnade det i Enskede.
Stank kring Skanstull
En förordning från 1622 krävde att all slakt i städerna skulle ske i offentliga slakthus. I mitten av 1800-talet stängdes Stockholms båda allmänna slakthus, och när skråväsendet avskaffades 1846 blev det i princip fritt fram att slakta. Året därpå upphävdes slakthustvånget, alltså kravet att slakten skulle ske i offentligt slakthus. Nu fick slakterier ligga överallt utom i stadens finare och mest tätbebyggda delar.
Flest slaktargårdar låg kring Skanstull. Flera saknade vatten och avlopp, runt många av dem låg högar med avfall, det stank och djurplågeri var vanligt. Författaren Per Anders Fogelström skrev i Södernyheterna 1968 att slakterierna låg tätt från Götgatan och vidare kring Fredriksdal och Höjden. En skildrare som han citerade nämnde fler slakterier "där utåt", bland dem "Busslers slakteri, Blåsut". Blåsut ligger mellan dagens Gamla Enskede och Enskededalen.
Stockholm växte snabbt, från 90 000 invånare vid 1800-talets mitt till 300 000 vid sekelskiftet, och ända till 1902 fick djur slaktas på torgen. Läkare och veterinärer krävde åtgärder mot snusket. Men de styrande drog sig för kostnaderna och var rädda att ingrepp skulle göra maten dyrare, skriver Anders Johnson i Kött & Blod.
Kräftriket, Hjorthagen och 117 slakterier
Kommittén som föreslog Kräftriket hade tillsatts av Överståthållarämbetet redan 1877. Stadsfullmäktige ville inte gå vidare: tomten ansågs för liten, och det fanns ingen möjlighet att göra köttbesiktningen obligatorisk. Nästa kommitté pekade 1890 ut Hjorthagen, men inte heller där blev det något slakthus.
Utanför tullarna, där reglerna var mildare, fanns 117 slakterier, medan de inne i staden hade blivit färre. Därför bad stadsfullmäktige 1892 regeringen om en lag om slakthustvång och obligatorisk köttbesiktning inom 20 kilometers radie från Stortorget.
Lagen kom 1897, men Stockholm avstod från att använda den. Den tillät inte att köttbesiktningen och slakthuset bekostades fullt ut med avgifter, och det ändrades först 1899.
Provisoriet vid Norrtull
Djuren såldes mest i tre ohygieniska kreatursbasarer. Stadsveterinären Sven Nystedt hittade en tomt vid Norrtull station, dit SJ skulle samla sina kreaturstransporter till Stockholm. Han räknade ut att en marknad där inte skulle belasta stadens ekonomi, men betonade att den bara var ett provisorium.
Kreatursmarknaden vid Norrtull öppnade 1905. Där såldes drygt 10 000 besiktigade djur om året, utan förlust för staden, ända tills marknaden stängdes den 12 februari 1912.
Traneberg eller Enskede
År 1904 var det dags för ännu en kommitté. Den diskuterade nio platser för slakthuset. Flera låg utanför staden, i Solna, Bromma och Brännkyrka, och nu kom Enskede på tal för första gången.
Inne i staden var det "mycket stora svårigheter" att hitta lämplig mark, skrev stadsfullmäktige till regeringen (proposition 107). Enskede låg visserligen i grannkommunen Brännkyrka, men marken var stadens egen: 1904 hade Stockholm köpt Enskede gård, som vi berättade i första delen.
Till slut stod valet mellan Enskede och Traneberg i Bromma. Traneberg hade goda sjöförbindelser, och för sjötransporter var Enskede det minst lämpade av alla alternativ. Men stadens experter bedömde att kreaturstransporterna till sjöss sannolikt skulle förlora i betydelse. De flesta slaktdjuren kom med tåg söderifrån, och i Enskede var marken billigast.
En lag för grannkommunen
Placeringen i Brännkyrka väckte dock också en juridisk fråga. Regeringen konstaterade att lagen inte uttryckligen förbjöd ett slakthus i en annan kommun, men lagen utgick från att en stads slakthus också skulle ligga i den egna staden.
Stadsfullmäktige begärde därför ett tillägg i lagen. Medicinalstyrelsen stödde förslaget, men påpekade att ett slakthus för långt från staden kunde skapa problem.
Regeringens proposition 107 är daterad den 10 mars 1905 och under förslaget står namnet GUSTAF. Ovanför står orden ”Under Hans Maj, Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom”. Oscar II var sjuk och den som istället hade skrivit under var kronprinsen, den blivande Gustaf V. I den nya lydelsen fick slakthuset ligga "inom eller utom" den stad som tvånget gällde, men ett beslut om ett slakthus utanför staden skulle prövas av Kungl. Maj:t, alltså regeringen.
Riksdagen biföll förslaget och några månader efter att propositionen lagts fram valde, den 15 juni 1905, stadsfullmäktige så Enskede med 49 röster mot 29.
Den 30 augusti 1907 fastställde så kungen beslutet att lägga slakthuset utanför staden. När Brännkyrka blev en del av Stockholm 1913 hamnade slakthuset innanför stadsgränsen. Men Enskede-namnet följde med: ännu 1920 hade slakthusets kontor telefonnummer Enskede 50.
Kungen som skrev under
Namnteckningen under propositionen var inte kungens. Ovanför GUSTAF står "Under Hans Maj:ts, Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom". Oscar II var sjuk, och kronprinsen skötte riksstyrelsen en del av våren 1905.
När Oscar II dog den 8 december 1907 blev kronprinsen kung som Gustaf V. Knappt sju år efter att han skrivit under lagförslaget invigde han slakthuset i Enskede.
Pressen fick se den färdiga anläggningen den 30 januari 1912, och dagen därpå hölls invigningen med bland andra kungen och prinsessan Ingeborg. Ett flaggsmyckat extratåg förde de inbjudna gästerna från Centralen, och i den största slakthallen hurrade man för kung, drottning och kronprins, skrev Fogelström.
Loket som inte orkade
På morgonen den 8 februari såldes för första gången kött med slakthusets stämpel. Samma dag infördes slakthustvånget i Stockholm, och ett hundratal små slakterier fick stänga. Bara vid nödslakt fick djur slaktas på annat håll i staden, och skulle köttet ätas måste det föras ostyckat till slakthuset för besiktning.
Dagen därpå skildrade Dagens Nyheter den första marknads- och slaktdagen. Ett tåg med 28 vagnar boskap skulle ha kommit halv åtta men kom först vid tiotiden, eftersom loket inte orkade dra alla vagnar på en gång. Spekulanter och säljare trängdes vid fållorna på lastkajen, och en hel del affärer gjordes upp innan djuren ens förts in i hallarna.
I hallen för småboskap var det rätt tomt. Reportern såg bara en svinhjord, som ägarna hade dekorerat med ärggröna färgklickar för att den inte skulle förväxlas med andra. I den stora marknadshallen däremot "formligen dallrade luften af kreaturens suckan", skrev tidningen.
Det här är del 2 i Enskede.nets serie om Slakthusområdet. Första delen ger en överblick.
Har du gamla bilder eller berättelser i familjen om slakterierna kring Skanstull och Blåsut, eller om slakthusets första år? Tipsa oss.
Har du synpunkter eller ser du ett fel? Hör av dig till redaktionen. Läs mer i Kuriosa.